söndag 4 augusti 2013

Mina gamla vänner, från barndomen

Min första hund var en gråhund, som enligt min pappa varit med
på jakt i skogen. Min pappa fick den av en god vän, för han var
inget att ha längre vid jakt. Vi bodde i Norrköping på den tiden
väldigt nära " Folkparken " , där rastade vi honom . Jack var hans
namn och det fick han behålla. Jag var sju år, året var 1938.
 Vi hade ett par år tillsammans, men han blev osäker, och en dag
bara han bet mig i ansiktet. Jag skulle flytta på hans matskål, för
den hade han dragit ut på golvet. På den tiden gick man ej till
någon  veterinär för att få en spruta, man gick till slakthuset direkt.
Nästa hund som kom, var en liten Schnauzer han var så söt, han
fick namnet "Lill Jack" . Vi kallade honom von Pissèn, för han
kissade överallt. Han åt upp allt vi hade, skolböcker, skor ,korkmattan till och med. Han skulle ju inte vara ensam hela dagarna. Stackarn, den fick någon av pappa, som hade den tiden.
Sen gick det till jag var 13 år då kom det en blandras, en tik som
fick namnat Bella. Hon var köpt på annons från Småland, det

var också en schnauzer .


 

När pappa hämtade henne på Centralstationen i Norrköping,
Satt hon i en låda med en liten bunke vatten i.
Första nätterna sov hon inte alls.
Vilka öden alla dessa hundar hade haft, men jag tror att vi inte
hade råd att köpa en äkta ras från en kennel.

Men alla våra hundar fick det bra hos oss i alla fall, de trivdes.
Hon blev kvar i åtta år, hon hade en särskild låda och åkte alltid
med på pappas motorcykel. Men nu var jag gift så nu var det inte
mina hundar längre. Den nästa de skaffade var en Pekingesier

r

Hon hette Chinzey  , var folkilsken morrade jämt, det är faktiskt

den enda hund som jag aldrig kände något för. Sjuk var hon med
ögonon rann, nosen rann. Jaa det var inget lyckat för dem.
Nu hade vi fått vår pojke 1958, då skaffade de en annan hund som
var underbar. En Winthund  Tessie hette hon, hon tyckte om småbarn hon drog omkring med Per , och han skrattade så gott.
Sen gick många år, men det var den sista hund mina föräldrar hade.
1961 fick vi en tös , hon bara tjatade om en katt. Men det ville inte
min man att vi skulle ha. När hon var 6 år kom hon hem med
en bärpåse som var lika stor som henne. Där i var det världens raraste kattunge i, ägaren hade sagt visa den för mamma och pappa
så får Du den säkert. Men det fick hon förstås inte, det kändes
som vi var de elakaste föräldrar som fanns. Min lilla
tös, jag kan se henne på gården än i dag när hon gick tillbaka med den.

När tösabiten var åtta år kom hon hem med en strävhårig tax, den
hade hon fått av en hårfrisörska i gården. Vi trodde inte att det var sant, joodå  det var det. Vilken glädje hon var ju jätteglad i början
men  maken blev förälskad riktigt i honom Puck hette han.
Den hade vi i många år, men så fick han jättesvårt med sin rygg.
vi var många gånger hos veterinären, men det gick inte längre.
Då var vi väldigt ledsna hela familjen.
Sen har det ju alltid funnits hundar i  MammaC familj .
Jaa det blev lite långt , men jag hade inget annat i dag. Att jag
skriver mitt i natten beror på att det mullrade och lyset blinkade vid 22.00, så då tordes jag inte , i morgon är en annan dag.

13 kommentarer:

Rapport till Vänfors sa...

Tycker du skriver så fina inlägg om ditt liv och dina erfarenheter. Blir varm i hjärtat av alla era hundar..Konstigt ändå hur viktiga våra husdjur är för oss och vilka spår de sätter i våra liv och våra minnen. Tack för sitt fina inlägg:)
Kram Annika

Fågel Blå sa...

Åhhhh så många fina fyrbenta vänner du haft i ditt liv, härliga foton,
sorgligt med den sista,
Tänk vad hundarna betyder för oss ändå,
Hoppas din Söndag blir fin!
Kramra Kathrine

samson sa...

Underbart med husdjur de blir verkligen ens bästa vänner
ha det så bra
maggan

Maj sa...

Godmorgon! Oh så roligt att läsa om din härliga hundar! Måste nog säga att jag gillade taxarna dina mest men det beror nog på att jag bara har haft taxar av alla slag omkring mig. Pappa var ju jägare....men vill man ha en trofast vän så tror jag att tax slår det mesta....Min första hund fick jag när jag var 13 år och sen var det olika hundar i ca 25 år. Saknar så en hund men jag VET ju att det inte går att ha en, av olika skäl.
Sen lovar jag att inte göra fler övningar på ett tag iallafall.../Kram

Hannis sa...

Men alltså vad härligt! Det finns inget bättre än hundar=))
Ras spelar ingen roll, dessa fyrbenta vänner förgyller verkligen livet.

Kram Hannis

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Det var roligt och se alla hundar du växt upp med och haft. Här var det sonen som tjatade dagligen tills vi skaffade hund. Vi hade en jättesnäll cockerspaniel som hette Rasmus, tyvärr borta sen något år. Men jag passar ofta sonens hundar, det är roligt med hundar i huset.
Kramar
AnnaMaria

Gunillasljusglimtar sa...

Underbar läsning igen!tänk vilka härliga minnen du måste ha:)) Vi hade inga hundar mamma ville ej det.Var väl mycket ändå med 6 barn o bonderi på stor gård.Katter fanns fast ej innekatter:) Åsså massa höns förstås.
Hajan här är det så svårt att sova varmt som attan
Kram på dej Gunilla!!

Pettas sa...

Så härliga vänner du har haft i ditt liv, fina berättelser, fina bilder och minnen.

kram

Viola sa...

Vilken härlig läsning om alla jyckar du lärt känna gm livet :) jag är ju inne på min femte vovve och en cocker och så har det varit labbar för hela slanten, nu hoppas jag på lite sol på mina lediga dagar, ha en fin vecka, kram

Tummelisa sa...

Vilka fina hundar Ni har haft. Vi har bara haft långhåriga taxar, dvärgar. Det är vår fjärde som vi har nu Hjalmar heter han och är fem år. Det är den snällaste och goaste av dem alla. Han skäller aldrig, morrar inte och tycker om alla, både människor och andra hundar.
Ja en hund är verkligen en trogen vän, alltid.
Roligt att få läsa om hundarna i Din närhet. Du skriver så fint.
Fortsatt trevlig vecka!
Kram Tummelisa

Stolpås Gård sa...

Fantastisk roligt och intressant att läsa, jag blev alldeles fast!

Svar: tyvärr var det inte ett sådant hästmöte, även om jag gärna skulle vilja ha ett föl :)

Kram från Sandra - stolpås gård

Rigmor sa...

Åhhh...så många minnen!! Rörande att läsa om alla hundar ni haft genom åren, och visst fick de ett gott hem hos er, oavsett om de var renrasiga eller inte!! Själv är jag också uppvuxen med hundar, så att skaffa en nu igen kändes ganska självklart när det väl gick att få ihop med arbetstider. Och redan känner jag...han är en av oss!!
Ha det gott!!
Kram kram

Anonym sa...

Hade jag ingen aning om att ni hade haft så många hundar. Ja man vet inte varför man skaffar dem för de kommer ju att försvinna före en annan.
Ann